KVINNOSEPARATISM I den bästa av världar skulle inte en kvinnoseparatistisk klubb behövas. Men i dagens samhälle ges män automatiskt mer plats – och då blir en klubb utan män en frizon för mig som kvinna. Där äger jag utrymmet och kan dansa mig svettig utan rädsla för att en manshand när som helst ska landa någonstans på min kropp. Det skriver Angelica Heikkinen, som ikväll ska gå på den mansfria klubben Gubbhen.
För drygt ett år sedan satt jag och min kompis Julia Frändfors, som då precis tagit över som nattklubbschef för Vita Baren på Spy bar i Stockholm, och firade detta med öl. Julia sa att hon ville starta en kvinnoseparatistisk klubb, det vill säga en sådan dit endast kvinnor, eller personer som definierar sig som kvinnor, skulle ha tillträde.
Tillsammans med några andra asgrymma tjejer gick Julia sedan ihop och startade just en sådan klubb – Gubbhen.
Gubbhen behövs av en enkel anledning: För att män får större utrymme än kvinnor i vårt samhälle. Jag säger inte att varje enskild individ som råkar vara man medvetet trycker ut kvinnor i marginalerna, eller särar så pass mycket på benen i kollektivtrafiken att man ramlar av sätet när man sitter bredvid dem. Men män är givna mer plats än kvinnor.
Detta har att göra med patriarkala strukturer och vad man än tycker och tänker om dem, så existerar de. De patriarkala strukturerna bygger på att kvinnor är underordnade män, och för att dessa strukturer ska kunna upprätthållas, krävs det att kvinnor får mindre plats.
Sitter jag på tunnelbanan på väg ut en lördag kväll, är jag föremål för granskande blickar. Jag blir bedömd, betygsatt och kan avläsa det i form av blickar eller direkta kommentarer. När jag befinner mig på klubb och dansar eller står i baren, är jag hela tiden medveten om att en hand när som helst kan landa någonstans på min kropp. Sent på natten när jag ska hem tar jag en taxi- att promenera ensam är inte ett alternativ. Går det en man bakom mig, kan jag inte andas ut förrän jag kommit hem, stängt ytterdörren och låst den.
Detta betyder inte att jag tror att alla män som råkar välja samma väg som jag, förföljer mig eller är våldtäktsmän, men vet ni? I ett samhälle där vi kvinnor hela tiden får höra vad vi ska göra för att förhindra att bli våldtagna och hela bevisbördan läggs på oss om det händer, har jag en sen kväll på väg hem från krogen helt enkelt inte råd att chansa.
Jag tvingas utgå från att mannen bakom mig är en potentiell våldtäktsman.
Detta betyder inte att så måste vara fallet eller att män föds till sexualförbrytare, utan har att göra med patriarkala strukturer som formar våra levnadsvillkor och förhållningssätt. Dessa strukturer gynnar inte någon, vare sig män eller kvinnor – för vilken snubbe som är på väg hem sent en natt, tycker inte att det känns olustigt när han märker att kvinnan som går en bit framför honom blir nervös av hans närvaro?
Vi kvinnor får lära oss att vara rädda, att anpassa oss. Att ge vika och att ge upp plats, till förmån för männen. Män äger kvinnors utrymme vare sig de vill det eller inte, därför att de i och med de patriarkala strukturerna tilldelas det, på bekostnad av kvinnornas.
Därför älskar jag Gubbhen. Första gången jag kom till klubben kände jag mig… fri. Det kanske låter högtravande, men så var det. Jag kände en frihetskänsla i att vara omgiven av uteslutande kvinnor, och att utrymmet var vårt. Vi ägde det.
På Gubbhen har vi en fristad där vi slipper bli bedömda, utvärderade eller till och med trakasserade. På Gubbhen kan vi tillsammans stärka banden kvinnor emellan och umgås i ett utrymme som finns till bara för oss. Om vi kvinnor får lov att ta hundraprocentig plats i separatistiska grupper och stärkas i de sammanhangen, bidrar det till att vi även i könsblandade grupper vågar kräva mer plats. Det bidrar till att om vi i framtiden får höra att vi är ”okvinnliga”, inte ens minns vad ordet en gång stod för.
Kvinnoseparatistiska forum handlar inte om att exkludera män, de handlar om att inkludera kvinnor. Patriarkatet och därmed vårt samhälle är i sig separatistiskt, och utrymmet fördelas med fördel till män. Kvinnoseparatism är inte målet, det handlar inte om att uppnå könsapartheid, utan d etär ett medel på vägen mot ett jämställt samhälle, där män och kvinnor verkar på lika villkor.
Varje man med självaktning bör vilja vara del av detta, men kvinnor har tolkningsföreträde när det kommer till kvinnorättsfrågor, och har rätt att kräva det utrymme vi behöver för att föra den kampen framåt.
En klubb är förvisso inte ett forum där det förs en direkt politisk debatt på så vis. Men det är politiskt i och med att det är ett aktivt val, en fristad skapad av kvinnor för kvinnor.
Ikväll hålls Gubbhen för fjärde gången. Jag ska dit och dansa mig svettig tillsammans med hundratals andra tjejer, och jag kommer att känna mig exakt så fri som jag bara gör i ett sammanhang där jag är med och äger utrymmet till fullo. Det handlar inte bara om att vi kommer att ha jävligt roligt, det handlar också om frihet, och om kärlek, makt och systerskap.