FEMENS MOSKÉAKTION Vi har valt vår kamp i livet. Vår kamp är att muslimska kvinnor ska få behålla makten över sin kropp, sitt liv, och att själva få fatta sina egna beslut utan en manlig makthavare. Vi anser att vi kommer att vinna den här kampen genom att först tvinga till oss vår meningsmotståndares förståelse och insikt, skriver Bahareh Mohammadi Andersson och Hanna Gadban, rättsaktivister och feministiska muslimer.
Anledningen till att vi kallar oss för feministiska muslimer är det faktum att vi vill bibehålla vår muslimska identitet men samtidigt anpassa denna identitet till ett modernt samhälle, inte ett medeltida. Som muslimska feminister har vi alltid kämpat för att ha en jämställd moské bortom könsegregation. Vi vill kunna besöka denna heliga plats och bli bemötta med respekt för vad vi är utan att behöva anpassa oss efter de medeltida kraven på kvinnans underordning.
Detta kan vi förmedla utan att behöva sänka ner debatten till en sexistisk nivå. Detta kan vi också förmedla genom argument och en saklig debatt utan att behöva protestera barbröstade på vår heliga plats. Moskén är, liksom kyrkan, en helig plats som alltid bör respekteras oavsett vad man har för kritik gentemot alla de handlingar som där möjligen utövas av fundamentalistiska extremister, islamister, jihadister och organisationer som vill tillämpa en politisk islam. Däremot vänder vi ryggen mot alla som bemöter den fundamentalistiska mentaliteten genom att förolämpa vår heliga plats, även fast man i grund och botten riktar blicken mot samma mål.
En extremistisk metod är inte ett alternativ för att bekämpa en redan existerande extremism.
Problemet är om man vill bekämpa kvinnoförtryck och diskriminering mot kvinnor som de facto existerar bland annat i muslimska länder (det gör det även i många icke muslimska länder), då är det så att man samtidigt måste veta vilka reaktioner våra protester kommer att utlösa. I det här fallet när man går in i en moské där det råder en gammaldags könssegregation kan man med all sannolikhet förutse att dessa sorters nakna provokationer tyvärr bara kommer utlösa en motsatt effekt.
De konservativa fundamentalistiska krafter som Muslimska Brödraskapet representerar kommer med all säkerhet att förstärkas ytterligare och reaktionen blir en ännu starkare fundamentalism. De kommer att anklaga västerlandet ännu hårdare, därför att de menar att här görs kvinnorna till horor.
Om man däremot vill underlätta och förändra brödraskapets könsapartheid så är det inte toplessprovokationer som kommer att ge önskat resultat utan istället är det seriösa förhandlingar som gäller.
Ansvaret ligger hos Carl Bildt, och EU:s ansvariga för Mänskliga Rättigheter, Viviane Reding. Ett ännu större ansvar ligger hos FN, samt hos Röda Korset, Rädda Barnen och Amnesty som arbetar med mänskliga rättigheter och för det mesta håller tyst om hur den arabiska våren utvecklas till vinter för kvinnor. Amnesty är dock ett undantag eftersom de rapporterar om brott mot förbudet att kvinnor till exempel utsätts för våldsamma militära oskuldstester. I övrigt finns det ingen betydande internationell press på Egypten och exempelvis den Iranska regimen för att få dem att kliva ur den medeltida kvinnosynen.
Islam är inte heller den dominerande religionen i Sverige, och att ge sig på en moské här ger inga produktiva konsekvenser. Snarare tolkar vi detta som ett ansvarlöst agerande som reducerar kvinnan till sitt kön.
Skrämmande att man som kvinna tvingas exponera sin kropp för att förmedla sitt missnöje. Om vi accepterar detta beteende accepterar vi även att kvinnor viker ut sig på sina arbetsplaster, för att visa sitt missnöje i sin strävan efter jämställdhet. En oerhört oroväckande inställning är den att man anser att kvinnans värde, intellekt, kvalificerade kompetens och rätt i samhället vidmakthålls enbart genom nakenhet.
Den radikala feminismen, ska inte vända debatten mot sig själv genom att själva agerar patriarkalt. En helig kamp förtjänar en helig debatt och den förs inte genom att visa brösten för allmänheten! Det är ju detta agerande som i själva verket är patriarkalt eftersom det handlar om vem som vinner makten, oavsett medel, utan någon som helst respekt för den etiska moralen. Eller har den etiska moralen tappat sin gnista helt i en värld som är präglad av motsättningar och värdegrundsdilemman?
Att ha rätt till sin kropp är en mänsklig rättighet, men det är knappast en mänsklig rättighet att tvinga någon att titta på våra nakna kroppar. Där har de missat poängen som vi hela tiden har kämpat för att belysa, nämligen att kvinnans kropp är hennes egen, inte någon annans, inte allmänhetens rättighet.
Detta har Femen missat helt när de nu faller i samma fälla som de vill befria sig från, samma dilemma. Kontrasterar man denna medeltida kvinnosyn med unga barbröstade kvinnor i moskéer då rycker man undan möjligheter till förhandlingar och dialog.
Dessa protesterande unga tjejer borde bestämma sig för vilken avsikt de önskar med sin provokation; vill de visa sina vackra bröst i media och bli berömda eller vill de aktivt vara med och förändra kvinnoförtrycket i t.ex. Egypten eller Iran. De där två sakerna går inte ihop. Några vackra kvinnobröst kommer inte ändra mollornas kvinnosyn i Teheran utan tvärtom; de kommer att vilja beslöja oss ännu mer.
Därför ropar vi nej till Sharia! Nej till förtryck! Fria kvinnor, dock med kläderna på!